Ifall att

Om någon fortfarande följer den här bloggen har jag alltså hoppat av studierna och lär inte bli sjuksköterska. Detta på grund av en alltför besvärande darrhänthet.

Möte med döden och livet

Idag var jag med om mitt första dödsfall. Det vill säga: jag såg min första avlidna patient (eller människa över huvud taget) och var även med vid tvätt, påklädning och svepning. Det kändes väldigt odramatiskt. Det var ju samma person som jag hade vårdat förut. Den enda skillnaden var den där mellan levande och död - och den kändes inte så fruktansvärt stor. Bara skönt att smärtan och lidandet inte blev alltför utdraget.

Det mest dramatiska var när vi tog av bandage på ena foten där en tå satt löst med utbredd nekros på tårna och en hemsk lukt. Men det var ju inte värre än innan döden och jag skulle ha sett såret ändå vid omläggning. Så själva döden kändes inte alls hemsk, men det har nog mycket med omständigheterna att göra. Det konstigaste var att ta saker från rummet och börja kasta och hålla på. Det kändes som att vi raderade personen och det kändes fel. Som om det vore själva anpassningen till en värld utan en individ som är den individens död. Eller nåt. Konstig känsla!

Annat jag funderar på är munnen som vi inte lyckades stänga, kändes inte bra, men som med det mesta som inte känns bra lyckas jag tänka att så blev det, för sent för den här gången. Så onödigt att älta.

Annars har jag mycket tankar om makt och maktlöshet, hur vissa av de boende faktiskt är maktlösa gentemot personalen. Till exempel en kvinna igår som hade en rullstol hon inte kunde köra. Hon hade suttit i två timmar utan att få hjälp att dricka, nådde inget glas, ingen hade frågat om hon ville sitta på sitt rum. Några timmar senare var det samma sak, ingen hade frågat om hon ville fortsätta sitta vid matbordet och ha absolut noll förströelse och inget att dricka. Jättetörstig och jätteledsen. Idag hade hon fått en ny rullstol som hon körde runt i så hon var glad, men då var det annat hon hade svårt att finna sig i. Att behöva ligga tills någon hade tid att ta upp henne med lyften. Att inte kunna lägga sig direkt när hon ville för att man behövde vara två och bara jag var "ledig". Hon hävdade att hon skulle ta sig till sängen själv och hon skulle absolut inte ha klarat det, men hon vägrade lova att låta bli och jag blev jättenervös och kände inte att jag kunde lämna henne. Tänk om hon hade ramlat! Nu fick vi köpslå så att hon satt uppe tills efter fikat och sedan skulle få gå och lägga sig. Men hon hann bli utled och ledsen ändå för efter patientfikat var det personalfika och rapport och plötsligt hade det gått en timme.

Andra använder sina grundläggande behov som ett sätt att skaffa makt. De sätter sin hjälplöshet i system och ställer krav som i sig är berättigade men som inte fungerar med 25 boende och 5 personal. Vissa larmar för vad som helst, vissa vill byta blöja fast de alldeles nyss har bytt, vissa vill upp på toa men det kommer ingenting, vissa vill ha kaffe hela tiden och det finns helt enkelt en gräns, samtidigt som det inte får bli omänskligt. Vi människor är så vana vid att kunna sköta oss själva, sedan ska någon annan sköta oss och har vi en personlig assistent är det en sak men på ett underbemannat boende blir det svårt att leva helt som förut. Och personalen vänjer sig vid att inte räcka till och blir i värsta hand helt avtrubbade - alldeles för vana vid att ignorera behov. Man måste sätta gränser - och sätta dem på rätt avstånd. Jättesvårt! Jag ser hur personalen brottas med det, varje dag.

Så gav jag en spruta Fragmin idag subkutant, första subkutana injektionen förutom insulin och det gick fint. Jag fick till och med beröm att den som fick för att det inte hade känts alls. Wow! Delade också mina första dosetter och gav insulin och tog glukos. Ringde om provsvar på en person som visade sig ha CRP på nästan 200. Till och med jag förstod att det var helt fel.

En sak som berörde mig, var strax innan jag gick. Jag hade lite tid över och stod och lyssnade på en patient med afasi som är väldigt pratglad och kontaktsökande men svår att kommunicera med på grund av de väldigt stora talsvårigheterna. Vi stod och höll handen och jag lyckades förstå flera meningar hon sade så hon blev riktigt glad. Så sade jag "Du har så vackra blå ögon" och hon började gråta. Oj. Jag visste inte alls vad jag skulle göra.

Tillbaka till praktiken

Efter en veckas förkylning och bortresande är jag tillbaka på banan. Detta är väl ungefär vad som har hänt idag:

- Så fort jag kom fick jag veta att en person jag varit med och vårdat hade dött och under dagen visade det sig att en annan person jag har vårdat, vårdar och kommer att vårda har nått det stadium då vården skiftar fokus och blir palliativ; lindrande. Det känns inte så sorgligt, konstigt nog. Det var ju väntat och personerna i fråga har haft långa, rika liv.

- Två morfinplåster försvann mystiskt. Antagligen blev de bortstädade. Vad har jag lärt mig av det? Lägg aldrig ifrån dig någonting. Särskilt inte med städglada uskor i faggorna =) Skulle ha kunnat ta jätteilla upp och känt att det var mitt fel, men syrran jag gick med var ju den som hade ansvaret och det var heller aldrig tal om något annat.

- Jag gav fyra insulininjektioner och tog tre blodsockervärden. Jag fick också kritik för fyra olika saker när det gällde mina insulininjektioner, men tyckte bara att det var enormt skönt att få feedback. Igår läste jag nämligen på om subkutana injektioner och blev mest desperat över att jag inte förstod så mycket. I wanna know!

- Jag satt med på ronden och hörde resonmenagen fram och tillbaka. Intressant!

- När jag egentligen skulle börja bege mig hemåt fick läkaren tillkallas för att en av de boende blev förvirrad, fick svårt att greppa, hade illamående och huvudvärk och inte längre visste var h_n befann sig. Blodtrycket var skyhögt, pulsen över hundra och det såg inte bra ut. Men blodtrycket sjönk, pulsen också och en del av funktionerna återkom, även om det inte var samma person som innan. Jättelärorikt att se neurologstatus, vad syrra och läkare tänkte på, befarade och tog reda på.

Jag var på praktikplatsen 10 timmar idag och det var inga problem förrän jag gick hem och tröttheten trillade över. Fast en syrra som var där idag skulle gå femtontimmarspass. Hoppsan! Jag är i alla fall glad att första dagen tillbaka gick så bra. Igår hade jag kris och undrade om jag ens vill bli sjuksköterska. Nu känns det lite bättre. Jag ska stå ut den här sista terminmånaden i alla fall! Sedan har jag hela sommaren på mig att tänka.

Mittbedömning, med mera

Fredagen gick bra. Mittbedömningen var inte så farlig och jag hade tid att prata ordentligt med min handledare vilket gjorde att allt kändes bättre. Jag gav två insulininjektioner, drog upp en halv milliliter morfin, sysslade med peg, tog ett blodsocker som gick strålande - plus att det kändes extra bra att jag tog på eget initiativ eftersom diabetikern i fråga var väldigt trött. Fick veta att jag ska få sätta en kateter framöver och ge andra subkutana injektioner än insulin, så nu gäller det att läsa på lite!

Tyvärr blev jag rejält förkyld i helgen och fick vara hemma från mitt jobb och är idag hemma från praktiken. Hata! Jag har inte tid att missa praktiktid, särskilt inte som jag tänkte åka bort torsdag och komma hem först på söndag. I så fall missar jag ju antagligen hela veckan och det känns inget bra. Timmarna måste jag ju få ihop, förr eller senare.

Mittbedömningssamtal idag. Hjälp!

Gårdagen gick väl bra, jag gav insulin (ganska enkelt ju) och tog blodsocker (gick lite halvbra och jag blev stressad och fick tillsägelse, har så svårt för tillsägelser här och nu), såg tömning av periteonaldialys (ganska tråkigt), var med på ADL-bedömning (väldigt intressant faktiskt). Jag blir bara så trött på mig själv för att jag går runt på helspänn och är nervös. Så onödigt. Det gör ju ingenting bättre. Tvärtom!

Andra dagen i hälarna på en syrra

Ännu en dag! Har bytt morfinplåster, kontrollerat och delat läkemedel, kollat blodsocker på en diabetiker (fast först på min handledare), sysslat mer med peg-sond, iakttagit en katetersättning och gått igenom min inlärningsplan med handledaren. Samt lite "vanligt omvårdnadsarbete". Det sista jag gjorde var att hjälpa en man med ESBL (resistenta tarmbakterier) gå på toa och det var lite ångestladdat, kände mig inte helt säker på om jag gjorde rätt enligt alla rutiner, blev så rädd för att jag skulle ha glömt något jätteviktigt så jag gick raka vägen hem efteråt hellre än att riskera att smitta ner några andra. Måste nog läsa på lite mer där känner jag, tills nästa gång. Det är ju egentligen inget konstigt men så står man där och hittar inte plastförklädena...

Det är spännande och kul att gå med syrror, känns som om det är först nu jag verkligen börjar förstå vad yrket går ut på och det är ju en nyttig insikt! Men jag blir ganska matt av informationsflödet, känner att så mycket går mig förbi och att jag inte lyckas formulera allt jag undrar över till några egentliga frågor, jag iakttar mest och jag blir ganska osäker inför allting nytt jag ska prova på. Idag skulle jag ha gett insulin men precis när det var dags tog handledaren över, tror jag verkade för tveksam eller nåt. Hoppas att det blir av någon annan dag istället. Sedan är det också väldigt stressande att göra små fel hela tiden och få tillsägelser. Det är ju väldigt nödvändigt och alla gör ju fel, men det är ändå svårt att hela tiden ta emot kritik utan att påverkas negativt. Känns svårare att ta till sig beröm, som väl också oftare är outtalat.

Imorgon ska jag vara med när en arbetsterapeut bedömer ADL, och så ska jag titta på en periteonal-dialys. På fredag är det mittbedöming, halva tiden har gått då! Wow!

Första dagen med syrrorna

Det kändes märkligt idag att komma tillbaka till praktiken efter tre dagars uppehåll. Märkligt mest för att jag skulle börja gå med syrra istället för uska. Så alla uskor som jag gått omkring med i två veckor var plötsligt inte de primära "arbetskamraterna". Jätteskum omställning.

Dessutom var syrran jag egentligen ska gå med inte på plats, så jag fick gå med en annan, men hon var jättebra så det kändes fint. Överhuvudtaget var det en väldigt rolig dag och jag insåg att jag nog gillar praktiken ganska mycket ändå! Det är klart roligare än att helgjobba faktiskt. Kanske till och med roligare än att vara ledig =P Iallafall när man ändå är för trött för att njuta av ledigheten.

Idag har jag:

- Varit med och lagt om tre sår, varav ett med tå-nekros och ett som mer hade gröpt ur en häl så att den hade blivit ett hål. Det är lååååångt kvar innan jag fattar allt som har med såromläggning att göra, men nu har jag åtminstone sett några halvfula grejor och stått ut med lukten utan att må illa. Tvärtom, det kändes mest intressant!

- Skött sondmatning med peg, först under överinseende av syrran, sedan lite själv. Så nu verkar det som om jag ska sköta sondandet dagligen de här fyra veckorna. Kul!

- Hjälpt till med en massa omvårdnadsdokumentation. Det vill säga, jag dokumenterade men syrran gav mig ganska mycket tips om vad jag skulle skriva.

- Tagit lite puls och blodtryck. Alltså, jag har svårt för det här med puls! Blodtryck går ganska så bra trots lite svårigheter från och till, men puls känns väldigt mycket svårare. Idag skulle jag ta pulsen på en boende som hade massa ryckningar och det var jättesvårt att hålla isär vad som var hjärtslag och ryckningar, så jag fick ge upp.

Dagen började med att en syrra bad mig ge subkutan injektion, men då fick jag sparka bakut och säga att jag inte är på den nivån. Än! Däremot hoppas jag att få ge lite insulin framöver och egentligen är det ju samma sak, men det känns ändå annorlunda.

Igår hämtade jag ut vår artikel som var färdigrättad. G+. Gulligt av läraren att sätta det där pluset, men ett G är ju ett G i vilket fall. Nu är det lite ändringar som ska göras och så ska den in igen för publicering på internätet.

Idag på kvällen har jag faktiskt varit jätteproduktiv och skrivit på vår stora praktikhemtenta som jag faktiskt är mer än halvklar med redan, efter mindre än halva praktiken! Dessutom har jag kikat närmre på min inlärningsplan som jag ju ska prata massa om på mittbedömningen på fredag. Fast handledaren har fortfarande inte ens sätt planen. Häpp! Får försöka vifta med den imorgon eller så.

Nu ska jag krypa till kojs för jag har tidigt pass imorgon. Hoppas att det blir lika bra som idag!